Projektstudien har undersökt två typer av fönsterfilmer som avser förbättra fönster avseende energi- och komfortaspekter. Filmerna utgörs av tunn självhäftande plast med högteknologisk strålningsreflekterande beläggning. Framför allt har en ny typ av värmeisolerande film (här kallad ”Energifilm”) testats, vilken främst syftar till att minska värmeförlusten genom fönstret mot ett kallare uteklimat. Energifilmen har i detta projekt provats i fält med den s.k. hotbox-metoden, varvid ett 2-glasfönsters värmeförlust kunnat mätas på plats i en verklig, kulturhistorisk byggnad – Rådhuset i Gävle. Hotbox-metoden används normalt i laboratoriemiljö och ett viktigt syfte med projektet har varit att utvärdera metoden i fält. Förutom energifilmen provades även solreflekterande film (”Solfilm”), vilken främst avser minska transmission av strålningsvärme från direkt solljus. Studien innefattar även antikvariska och estetiska aspekter på applicering av fönsterfilmer, där byggnadsantikvarier anlitats för subjektiv bedömning.
Resultaten pekar på att hotbox-metoden är användbar i fält, om än ganska mödosam att få på plats rent praktiskt. Mätresultaten indikerar att montage av Energifilm minskar värmetransporten (U-värdet) genom fönstrets glasade del med ca 31 % om filmen placeras på någon av glasytorna i spalten mellan glasen, medan minskningen blir ca 19 % vid placering på insidan av innerglaset. Placering i spalten tycks därmed effektivast när så är möjligt; det minskar också risken för kondens och kallras längs fönstrets insida. Rent ekonomiskt tycks det emellertid svårt att räkna hem någon vinst genom investering i vare sig Energifilm eller Solfilm. Montage av Solfilm tenderar tvärtom att öka energikostnaderna. Termisk buffring i den tunga rådhusbyggnaden bidrar till att hålla nere den värmeökning som kan ske vid mycket solinstrålning och internvärme; Solfilm torde komma bättre till pass i lättare byggnader. Rådhusbyggnaden var även försedd med mekanisk behovsstyrd ventilation, med möjlighet till ganska höga ventilationsflöden för kylning; i byggnader utan sådant system kommer Solfilm till bättre nytta. Både energi- och Solfilm förbättrar dock den termiska komforten, både avseende kyla och värme, särskilt för personer som befinner sig i närheten av fönstren. Så, snarare än minskade kostnader torde det vara komfort- och/eller miljöskäl som kan motivera investering i fönsterfilmerna.
Fönsterfilmerna medförde minskad ljustransmittans (-16 % för Energifilm; -22 % för Solfilm) och viss (måttlig) färgförändring vid vissa ljusförhållanden och betraktelsevinklar. Överlag fick de studerade fönsterfilmerna emellertid tämligen hög acceptans av byggnadsantikvarierna, men man noterade att noggrannhet vid montaget är mycket viktigt. Montage av filmerna demonstrerades också gå förhållandevis snabbt och medföra liten störning på verksamheten i lokalerna under installation. Filmerna kan också klippas till att passa t.ex. krökta bågar, och de medför inte någon ökad belastning (tyngd) för fönstret, i jämförelse med andra metoder som innebär komplettering med ett extra glas på bågen. Test av borttagning av 3 år gammal Energifilm visade att detta kunde göras utan att skada fönster-glasen, men det synes tveksamt att montera filmerna på riktigt tunna, ömtåliga glas, då sådana riskerar gå sönder vid borttagning av filmen, som ändå noterades sitta tämligen hårt fast.
Slutrapport
Publikationer
Tidigare projektdokumentation
Projektägare: Högskolan i Gävle
Projektledare: Björn Karlsson, Högskolan i Gävle
Projektdeltagare: Magnus Mattsson, Jan Akander, Arman Améen, Högskolan i Gävle
Kontaktuppgifter: bjokan@hig.se